"Hej!
Först några ord om Hanna. Det material jag känner till är det som finns i gula anteckningsboken. Hanna var en mycket lågmäld och tillbakadragen person. Det är karakteristiskt att hon aldrig träder fram i närbild i de papper som jag har här i lådor och kartonger. Fast jag har ju långt ifrån läst allt. Det kan dyka upp mera upplysningar om Hanna. Då tänker jag inte på hennes släkt bakåt i tiden. Där finns naturligtvis mycket att hämta ur kyrkböckerna. Det enda jag kan bidra med idag är en anteckning jag gjort, att, enligt Axel Hjälm (Hannas systerson), Hanna skulle vara "ättling av en Gissesson, berömd släkt i Öja (begravd i gamla kyrkan i Öja)".
Det är kanske ett intressant spår. Tänk om din Hanna skulle börja nysta där?
Jag träffade henne några gånger (hon dog när jag var sju år) och jag minns denna oändligt blida person, speciellt när hon besökte oss i Hamrånge på sin födelsedag i januari. Far Hilding hade övat in en liten sång, som vi bröder sjöng för henne. "Du kära farmor uppå din dag från fyra pojkar en hyllning tag". Vi stod där väluppfostrat uppradade och gol och framför oss hade vi
farmor, rak i ryggen, knut i nacken, mörk, fotsid klänning med ett oändligt milt leende. Vi var ju naturligtvis en rörande syn. Nu för tiden skulle väl en farmor ha störtat fram och kramat och pussat. Men på den tiden, och särskilt i farmors fall, var leendet nog som känsloyttring.
Fast jag tror nästan, att vi också fick en klapp på kinden.
Ja herregud, hur skulle Hanna med en så dominerande make som Jonas någonsin kunna avslöja något mera av sin personlighet? Att hon var älskad av hela sin familj var klart. Här kan man läsa många brev från Annie och Hilding, där mor prisas i alla tonarter. Hon måste ha betytt kolossalt mycket för dem. Jag minns hur häftigt båda två reagerade vid hennes död.
Det är sällan man finner något skrivet av Hanna bland släktpapperen. Ett och annat brev till Annie. När Jonas dör, försöker hon ta över bokhålleriet för Fridhem, men det går stappligt. Hon hade nog inte fått så lång skolgång. Man ser på stilen och stavningen, att hon är ovan att hålla i pennan. Och så länge Jonas fanns, kunde hon förstås inte ta sig fram till skrivbordet."
Per-Axel Hildeman, 24 april 2001